tomheten

att inte känna nått. vi sitter där båda två och ibland får det lov att vara så och kanske är det bäst. det känns som om mycket fånigheter reds ut o man får ordbajsa.  så att vara själv det blir väl nått att lära sig helt enkelt.




idag är det två år sedan pauli gick bort. 2 år! vart tar tiden vägen....mycke smärta finns forfarande kvar.... och nästa månad blir värre, tyvärr på flera sätt men styrka är till för att byggas upp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback