galet
trött på att fortfarande ha suset å duset i huvudet, tror fan jag har kronisk bihålsinflammation!sista dagarna med antibiotikan och som sagt böjer jag mej ner för att plocka upp nått gungar hela världen! grymmt irreterande, när resten av kroppen nästan börjar må bra...piper och gurglar fortfarande i luftrören och lungorna men va fan, helt klart meningen att man ska va lite bra och lite sjuklig hela tiden =/
Någon klok människa sa till mig att kroppen bara visar symtomen av hur man egentligen mår psykiskt, å kanske i min undermedvetenhet så spökar det någe förfärligt.... lite så där att årsdagen av min fars död egentligen inte spelar någon roll,det är ju bara en vanlig dag, men min hjärna stänger längre inte av på kommando, vilket jag varit jävligt duktig på tidigare...
kan inte komma ihåg när jag kunna sova senast, förutom dom timmarna från det att richards klocka ringer och han ska gå upp, då verkar min hjärna säga att det är okey att slappna av. mardrömmar, vakna drömmar, allt blandas till en mix där jag till sist inte vet vad som är verklighet och vad som är dröm.
hm..nu flög visst mycket ur mig, och jag försöker fortfarande jobba med att inte be om ursäkt för hur jag mår, men det går så där....sorry....och det är alltid lika spännande att se, vilka som står kvar när jag rämmar, det senaste året har jag inte stått vid någons sida och det borde jag inte heller be om ursäkt för, eller är det vad folk anser, hur länge får man egentligen älta, tycka synd om sig själv. hur lång tid ska jag få ha på mig att acceptera min fars bortgång? men iof har jag väl heller inte visat att jag vill ha det där lilla extra, ett sms, en kram eller bara tystnaden av totalt samförstånd. och jag skäms fortfarande att jag inte kunde finnas vid min mors sida när hon hade det som jobbigast. idag är dte lättare att hantera hennes smärta,kan inte förklara hur det kändes att se den starkaste personen i hela min värld, vara otröstligt ledsen. Jag älskar dig mamma!
en bild på mig och min far som mamma hittat i ett fotoalbum hos mormor, hon har låtit förstora det.
detta är min absoluta favorit bild på min far, så här kommer jag alltid attt minnas honom i mitt hjärta.
så nu är detta tragiska inlägg slut, nästa blir mindre tårar.
Någon klok människa sa till mig att kroppen bara visar symtomen av hur man egentligen mår psykiskt, å kanske i min undermedvetenhet så spökar det någe förfärligt.... lite så där att årsdagen av min fars död egentligen inte spelar någon roll,det är ju bara en vanlig dag, men min hjärna stänger längre inte av på kommando, vilket jag varit jävligt duktig på tidigare...
kan inte komma ihåg när jag kunna sova senast, förutom dom timmarna från det att richards klocka ringer och han ska gå upp, då verkar min hjärna säga att det är okey att slappna av. mardrömmar, vakna drömmar, allt blandas till en mix där jag till sist inte vet vad som är verklighet och vad som är dröm.
hm..nu flög visst mycket ur mig, och jag försöker fortfarande jobba med att inte be om ursäkt för hur jag mår, men det går så där....sorry....och det är alltid lika spännande att se, vilka som står kvar när jag rämmar, det senaste året har jag inte stått vid någons sida och det borde jag inte heller be om ursäkt för, eller är det vad folk anser, hur länge får man egentligen älta, tycka synd om sig själv. hur lång tid ska jag få ha på mig att acceptera min fars bortgång? men iof har jag väl heller inte visat att jag vill ha det där lilla extra, ett sms, en kram eller bara tystnaden av totalt samförstånd. och jag skäms fortfarande att jag inte kunde finnas vid min mors sida när hon hade det som jobbigast. idag är dte lättare att hantera hennes smärta,kan inte förklara hur det kändes att se den starkaste personen i hela min värld, vara otröstligt ledsen. Jag älskar dig mamma!
en bild på mig och min far som mamma hittat i ett fotoalbum hos mormor, hon har låtit förstora det. detta är min absoluta favorit bild på min far, så här kommer jag alltid attt minnas honom i mitt hjärta.så nu är detta tragiska inlägg slut, nästa blir mindre tårar.
Kommentarer
Postat av: Äiti
Nu fick du mig att gråta,Tösen...men du vet att jag älskar dig och du vet att pappa älskade dig och kristoffer över allt annat på jorden..glöm inte det...han vakar över er där uppe...och du behöver inte skämmas jag VET att ni finns där...och det räcker...Puss o Kram och massor av kärlek till dig från mig...Äiti...
Trackback