ont
I miss you every moment, I miss you every day. I miss you even more than words can say.
I miss you when I´m smileing, I miss you when i cry.
I miss you even more when I have to say goodbye.
det gör så ont att läsa om allas smärta, hela katrineholm verkar med eller mindre i chock, jag kände inte jocke så toppen bra men det är hemskt när någon förlorar livet så plötsligt och framför allt så ung.
själv kan jag bara säga hur det river å sliter i mina egna sår, och jag lider så med familjen, för som jag skrev några dagar innan det hemska hände, man kan inte förklara hur ont det gör att förlora någon som är ens familj och i detta fall vän.
jag har inte haft så många att prata med men jag vet inte om det beror på att jag själv valt att skjuta undan alla eller om det beror på något annat.
jag tror ju inte själv på att det var min fars aska jag hämtade i Frankrike, för jag har ju aldrig fått se någon kropp eller något bevis, ni vet hoppet e det sista som lämnar en. och jag hoppas fortfarande på att pappa ska komma hem å hålla om mej å säga att allt e bra.
mina drömmar jagar mig hårt, jag känner hans doft hör hans röst känner hans beröring och vaknar å ska hålla om honom men det finns ingen där....
kommer ihåg första kvällen jag bastade efter att allt hänt, jag gick in satte mig högst upp mot väggen tog ett djupt andetag och andades ut å blundade...och jag känner något som är helt omöjligt att beskriva, men det var som om pappas själ kom och jag fick en sådan känsla som jag defenitivt inte kan sätt ord på, och sen sjönk jag ihop i en hög och dåsade iväg. (det är nog det enda sättet jag kan förklara det på....)
jag har blivit hysteriskt rädd om min familj sen dess men det är väl naturligt, men när mamma förkorade sin bror en månad innan pappa gick bort kunde jag inte finnas där för henne så mycket som hon behövde, för det gjorde mig tusen gånger värre att se hennes smärta än att hantera min egen och sedan när nästa sak händer en månad senare, blir jag en zombi och min värsta fiende var ilskan, jag var så himla arg! och jag blev så rädd för mig själv, för sen hittade mitt dumma huvud avstängningsknappen som jag använder, för ofta och nästan alltid och jag blev kall å livrädd för jag ville inte ner i hålet igen, hålet där jag är så okänslig och tappar allt grepp om vad jag tycker känner och älskar. vid dessa tillfällen kan jag inte ens älska min mor richard bror hund vänner utan jag känner verkligen NOLL. kan knappt förklara med det är som känslorna blir förlamade och det kan hålla i sig från sekunder till minuter timmar dagar ibland.
just nu tror jag dock att min hjärna spyr ur sig känslor men en sådan tragisk händelse får allt att snurra.
It feels like the end, when you´re closer to lose your dreams then losing your friends.
Flying blind, I schoot them into the dark. Then it´s take me a lifetime.
I take doown everyone.
Love conquers all.
I miss you when I´m smileing, I miss you when i cry.
I miss you even more when I have to say goodbye.
det gör så ont att läsa om allas smärta, hela katrineholm verkar med eller mindre i chock, jag kände inte jocke så toppen bra men det är hemskt när någon förlorar livet så plötsligt och framför allt så ung.
själv kan jag bara säga hur det river å sliter i mina egna sår, och jag lider så med familjen, för som jag skrev några dagar innan det hemska hände, man kan inte förklara hur ont det gör att förlora någon som är ens familj och i detta fall vän.
jag har inte haft så många att prata med men jag vet inte om det beror på att jag själv valt att skjuta undan alla eller om det beror på något annat.
jag tror ju inte själv på att det var min fars aska jag hämtade i Frankrike, för jag har ju aldrig fått se någon kropp eller något bevis, ni vet hoppet e det sista som lämnar en. och jag hoppas fortfarande på att pappa ska komma hem å hålla om mej å säga att allt e bra.
mina drömmar jagar mig hårt, jag känner hans doft hör hans röst känner hans beröring och vaknar å ska hålla om honom men det finns ingen där....
kommer ihåg första kvällen jag bastade efter att allt hänt, jag gick in satte mig högst upp mot väggen tog ett djupt andetag och andades ut å blundade...och jag känner något som är helt omöjligt att beskriva, men det var som om pappas själ kom och jag fick en sådan känsla som jag defenitivt inte kan sätt ord på, och sen sjönk jag ihop i en hög och dåsade iväg. (det är nog det enda sättet jag kan förklara det på....)
jag har blivit hysteriskt rädd om min familj sen dess men det är väl naturligt, men när mamma förkorade sin bror en månad innan pappa gick bort kunde jag inte finnas där för henne så mycket som hon behövde, för det gjorde mig tusen gånger värre att se hennes smärta än att hantera min egen och sedan när nästa sak händer en månad senare, blir jag en zombi och min värsta fiende var ilskan, jag var så himla arg! och jag blev så rädd för mig själv, för sen hittade mitt dumma huvud avstängningsknappen som jag använder, för ofta och nästan alltid och jag blev kall å livrädd för jag ville inte ner i hålet igen, hålet där jag är så okänslig och tappar allt grepp om vad jag tycker känner och älskar. vid dessa tillfällen kan jag inte ens älska min mor richard bror hund vänner utan jag känner verkligen NOLL. kan knappt förklara med det är som känslorna blir förlamade och det kan hålla i sig från sekunder till minuter timmar dagar ibland.
just nu tror jag dock att min hjärna spyr ur sig känslor men en sådan tragisk händelse får allt att snurra.
It feels like the end, when you´re closer to lose your dreams then losing your friends.
Flying blind, I schoot them into the dark. Then it´s take me a lifetime.
I take doown everyone.
Love conquers all.
Kommentarer
Trackback